Min första skiva

Öm och uppriktig. Stark och snabb. Övermänsklig och sympatisk. Vrålande och vacker. Lugn och galen. Vild och varm. Ostoppbar och behärskad. Som ett skenande tåg, svävande, utan kontakt med rälsen. Som förrymd fånge som nyss fått nyckeln till frihet.
Jag har i veckan återvänt till min alldeles första ''jazz''-skiva, Fran-Dance med Miles Davis, där titellåten är det minst engagerande. Skivan i sig är en spansk återutgåva av en konsert i Konserthuset 22 mars 1960. På Dragon heter den Live In Stockholm, men den finns även att få tag i Giants of Jazz-serien. Inspelningen gjordes mellan John Coltranes Giant Steps och My Favourite Things, och ett år efter Kind Of Blue, Milesstones & Something Else (Cannonball). Jag njuter av Green Dolphin' Street och Walkin'. Efter 15 år är det fortfarande grundsvängigt. Ovanpå detta spelar Miles lyriskt, liksom även Coltrane är kapabel till, trots att det hans flyhänta kaskader just på gränsen till det hörbara som drar till sig min uppmärksamhet. Han spelar som en fusiongitarrhjälte, andligt utforskande i 110 km/h.
Kanske, men jag vet inte riktigt om jag skulle rosa de andra av mina ''första'' skivor lika starkt?.; Jazz i Sverige - Max Schultz, Secret Story - Pat Metheny, In A Silent Way - Miles Davis, First Step - Ulf Wakenius, My Goals Beyond & Inner Mounting Flame - Mahavishnu John McLaughlin. Hur kan de skivor som jag numera nästan undviker att köpa göra samma starka, rena intryck? Kanske är det bara Kenny Wheelers Angel Song som gjort samma intryck på mig under de senaste 10 åren.

En liknande vinkel men en annan ståndpunkt på "min första skiva"-temat ger Olov Baudin i en fredags-krönika. Givetvis lyssnade jag på Carola, Herreys & Style och bandade 15 sekunders snuttar från Tracks med Roxette.